Om "om" inte fanns

Ännu en jobbig måndagsmorgon, tänkte Fredrik när han lunkade upp till sitt skåp, som av någon dum anledning blivit placerad på fjärde våningen - så högt upp man kunde komma i skolbyggnaden! Irriterat sneglade han på ett par lärare som stod vid hissen och sladdrade. De behövde i alla fall inte gå uppför de sega trapporna varje dag.

Varje steg uppför trapporna kändes tungt och ekade ljudligt i den nästintill tomma skolbyggnaden. Hans andhämtning blev tyngre och tyngre ju högre upp i byggnaden han kom. När han nästan var framme, gjorde sig huvudvärken påmind och vad som hade hänt under den gångna helgen. Som vanligt hade det varit en grym fest hos någon polare och denna gång hade det varit hos en gammal klasskompis från högstadiet. Det hade vimlat av snygga tjejer, speciellt en blondin vars namn han inte kunde erinra sig. Faktiskt kunde han inte riktigt minnas vad som hade hänt mellan dem båda. Under festen hade han druckit ganska mycket - kanske till och med mer än vad han brukade göra i vanliga fall - och av den anledningen hade hans sinnen varit tämligen omtöcknade. Å andra sidan var detta inget ovanligt när det kom till Fredriks alkoholvanor och det var heller inget som han skämdes över. Trots allt var man ung endast en gång i sitt liv och det tänkte Fredrik njuta av så länge och mycket han kunde. Vad spelade det för roll att han inte mindes några enstaka kvällar i sitt liv?

Uppe på fjärde våningen var det folktomt. Ingen av hans klasskompisar hade kommit än. Kanske var de redan nere vid klassrummet? Att de egentligen orkade stiga upp så här tidigt på morgonen! Det var en omöjlighet för Fredrik, men för en gång skull hade han ändå gjort det. Han förtjänade en belöning för denna prestation.

Plötsligt hördes det steg från trapporna. Vem var så dum att han plågade sig själv genom att masa sig upp hit vid den här okristligt tidiga timmen? I och för sig kunde det vara någon av de lata lärarna som för en gång skull tog trapporna istället för hissen. Han försökte urskilja hur många det var, men utan resultat. Man ska aldrig anstränga huvudet på morgonen och speciellt inte när man till råga på allt har en rejäl baksmälla.

När han slutligen såg vem det var blev han föga förvånad. Klart att Sara aldrig missade en lektion vilken tid det än var på dygnet. En sak kunde han dock inte förstå. Älskade den här tjejen skolan eller vad? Hon kom alltid väldigt tidigt och gav sig av därifrån sent. Om Fredrik inte hade vetat bättre skulle han ha trott att hon tillbringade nätterna där. Samtidigt som tanken roade honom var den skrämmande. Bara tokiga människor skulle göra något sådant.

Med granskande blick betraktade han henne uppifrån och ned för några sekunder då hon knuffade in sin ryggsäck i det lilla skåpet och tog av sig jackan. Om hon hade klätt sig i snyggare kläder och framhävt de kvinnliga formerna - såvida hon hade haft några - skulle hon ha varit lite attraktiv. Om hon hade sminkat sig skulle hon faktiskt ha kunnat vara söt. Fredrik ansåg att det var varje tjejs plikt att göra vad som stod i deras makt för att dölja alla skavanker som de kunde tänkas ha. Samma sak med hennes hår, som räckte ungefär ner till armbågen på henne. Om hon bara hade haft i hårspray eller någon annan hårprodukt, skulle hårstråna ligga slätt mot huvudet istället för att stå ut åt alla möjliga (och omöjliga) håll och kanter. Dessutom skulle hon ha sett bättre ut om hon hade använt linser istället för glasögon. Inget var mer osexigt på en tjej än ett par glasögon som täckte halva ansiktet.

Fredrik avbröt sig i sin tankegång. Han hade inte tid att stå här och slösa bort sin tid på henne. Det fanns faktiskt vettigare saker att göra.

"Godmorgon Sara", hälsade han samtidigt som han passerade henne.

"Hej", nästan viskade hon tillbaka lite tankspritt.

Särskilt social är hon inte, tänkte Fredrik rått innan han snubblande försvann nedför trapporna.

***

Då var det slut på den här helgen, tänkte Sara då hon parkerade cykeln i ett av de ställ som fanns på skolgården och låste den omsorgsfullt. Det kunde ju hända att cykeln blev stulen, för det var inte så ovanligt i den här delen av staden och hon hade behov av sina pengar till annat än att behöva köpa en ny cykel. Å andra sidan var det högst osannolikt att någon skulle bry sig om hennes stackare till cykel, som definitivt hade sett bättre dagar. Sådant som utseende spelade ingen större roll för Sara. Så länge saker och ting höll till vad de var skapade för, var hon nöjd.

Skolgården låg öde, förutom några bilar och cyklar som stod parkerade. Dag efter dag frågade hon sig själv varför hon alltid kom så tidigt till skolan? Det skadade ju inte om hon begav sig av hemifrån några minuter senare än vad hon gjorde. Samtidigt var det skönt att kunna cykla i sin egen takt och slippa oroa sig för att bli påkörd av någon morgonstressad förare som inte hade vett nog att se sig för eller följa de trafikregler som fanns stadgade. Vid den här tiden på morgonen var det inte särskilt många bilar ute i rörelse och det var det Sara föredrog.

Inne i skolbyggnaden var det nästan lika tomt som ute på skolgården. Här rusade det bara några lärare förbi med famnarna fulla av böcker och pärmar som förmodligen skulle användas till någon lektion och vid toaletterna stod enstaka städerskor och rengjorde. Det kunde inte vara ett så kul yrke, tänkte Sara och styrde stegen mot trapporna. Inte att behöva städa upp efter eleverna i alla fall.

Med en suck började hon långsamt att gå uppför de jobbiga trapporna. Varför skulle hon ha sitt skåp på just fjärde våningen? Vem hade egentligen beslutat om det? Fast å andra sidan var det inte direkt världens undergång, för det fanns värre saker. Dessutom, lite motion hade ingen dött av. Hon förundrades över hur likt gymnastikläraren hon lät när hon tänkte det där sista. Det kunde inte båda gott, flinade hon och fortsatte gå. Bara ytterligare en våning sedan skulle hon vara framme, fast efter att ha hängt av sig skulle hon gå ner till bottenvåningen igen eftersom det var där de skulle ha lektion. Det här var inget annat än elevplågeri ...

Förvånat såg hon att Fredrik stod vid sitt skåp och att han för en sekund såg åt hennes håll. Hjärtat slog lite snabbare vid anblicken, men hon visste att han inte var intresserad av henne. Inte han, som varje helg var på någon fest och söp sig full. Varför hon ens kände det lilla som hon gjorde berodde nog helt och hållet på hans attityd. Den var lockande, men på samma gång inte särskilt tilltalande. Om han inte hade haft den där överklassattityden utan om han hade varit lite mänskligare, hade han nog varit en aning gulligare. Om han inte heller hade brytt sig så mycket om hur folk såg ut - och i synnerhet tjejer - hade hon kanske sett annorlunda på honom. Just nu framstod han bara som en arrogant och utseendefixerad överklasstyp som valde vänner efter hur stor plånbok de hade. Sara visste att hon aldrig skulle få Fredriks uppmärksamhet, såvida hon inte började klä sig i dyra märkeskläder. Men om det var det som krävdes för att få honom att se åt hennes håll, tyckte hon inte att det var värt det. Hellre ville hon vara tillsammans med en kille som var vänlig och omtänksam och som tyckte om henne för den hon var, än en kille som vänstrade i tid och otid och som bara tyckte om henne för de kläder som hon bar. För henne spelade innehållet mer roll än förpackningen.

Med ett ryck väcktes hon ur sina tankar av att Fredrik hälsade och svarade honom med ett lågt hej. Varför visste hon inte, men i hans närhet kände hon sig konstigt nog underlägsen.

Han kommer inte klara sig långt här i världen, for det genom hennes huvud innan hon stängde sitt skåp och gick nedför trapporna.